Donation - upp till ytan
Ingen bestämmer hur du ska ställa dig i donationsfrågan. Det är din kropp, dina värderingar och dina tankar. Men ta frågan upp till ytan! Prata med dina närmaste, diskutera, läs på och ta ställning. En ställning som självklart kan ändras med åren. Men låt dina närmaste veta var du står - för din egen skull och för deras. För ting sker - fortare än vad vi tror. Att prata om att dö betyder inte att du kommer att göra det imorgon. Kanske du aldrig kommer att hamna i en sån situation där du kan donera dina organ efter din död. Men om du gör det.. underlätta för dom som blir kvar. För den första frågan är alltid: Vad tror ni personen själv hade velat? Och alltför många vet inte..
Upp till ytan! Njut livet.
Puss o kram /M
Bra skrivet och bra att du tar upp detta för många så svåra ämne
Detta med livet och döden är det svåraste vi har att förhålla oss till och det vi pratar allra minst om. Och ändå är det en verklighet som gäller oss alla. Genom att de flesta av oss sopar döden under mattan växer rädslan för döden bara sig starkare och starkare.
Döden är en livsviktig ingrediens i livet, men eftersom den skrämmer livet ur oss vågar vi inte ens nämna eller prata om den.
Att ge bort ett organ är den största gåva man överhuvudtaget kan ge...ge liv..så vackert. Säger jag som talar av egen erfarenhet. Jag som fått äran att motta en så storslagen livets gåva i form av en ny njure och därmed fått livet tillbaka. Men jag förstår att det för många kan vara ett svårt och smärtsamt beslut, särskilt om döden kom som en stor chock. Att då först ta in att en kär anhörig lämnat sin kropp och sen fatta beslutet om organdonation i den chocken, måste vara svårt. Därför är det så oerhört viktigt att ta reda på var nära och kära står i denna fråga.
Kram Anna-lena
TJA :) Tänkte fråga dig om du har tid att besvara på frågan i min blogg om vad din mening med livet är, skulle verkligen uppskatta om du tog dig några minuter till att svara på det, tack så mycket! :)
Ojdå! Ja de kan vara lite påflugna ibland:/ Det gäller att vara på sin vakt :) Trevlig Valborg / Jeanette
